Jag har bestämt mig!! Jag vill verkligen göra denna operationen..
Det jag pratar om är en GBP operation.
Jag har vänt och vridit och funderat länge.
Men den 24/5 besökte jag min VC och där bröt jag fullständigt ihop..Kunde knappt prata med min läkare om hur jag varje dag, alltid och jämt har ont i mina leder och hur förnedrande det är att det inte finns arbetskläder på jobbet som passar längre.
Hon var väldigt förstående och skickade en remis till Varbergs sjukhus. Hon sa också att eftersom det inte fanns några kirurger kvar i Varberg så skulle jag snart få ett besked om att åberopa vårdgarantin.
Den 20/6 gjorde jag det. Fick beskedet att vi i Halland blir slussade till Aleris i Kristianstad.
Sen börjar nästa väntan.
Men jag hade en skön semester och försökte att inte "mala" för mycket och bara vänta på besked.
Denna sommaren lyckades jag bara vara på stranden en enda gång. Jag badade inte ens i poolen hos mina föräldrar.
Efter semestern började man bli lite rastlös så jag ringde Aleris för att kolla hur det såg ut. fick prata med en jättetrevlig sköterska som meddelade att det hade blivit lite fördröjning pga kirurgernas semester. Ett par dagar senare kom brevet hem.
Jag ska på grupp info i Kristianstad den 16/9...
Jag fick order om att gå och fixa ett blodprov som skulle skickas till dem. Jag hastade i väg nu i måndags och lämnade 6 rör... Jag som hatar att ta blodprov!!
Luddig i huvudet som jag är så missade jag ju att man skulle vara fastande för de proverna.
Ringde så fort jag kom på detta och fick prata med en inte lika trevlig sköterska som antagligen tyckte att jag var extremt jobbig. Hon suckade och sa att nya papper ska skickas och nu måste jag ta nya prover!! Blä...
Men, jag är ialla fall på gång.
Jag hoppas verkligen att jag får göra denna operationen.
Samtidigt som jag är förväntansfull och tänker mycket på hur mitt liv ska bli efer op, så är jag fullständigt livrädd!!
Det som skrämmer mig mest är att hela mitt liv ska bli förstört och att man aldrig mer ska kunna leva som normalt. Se är jag rädd för att inte vakna upp igen. Jag tänker mycket på min son som är snart 8 år. Jag är ensam med honom och hans idiot till far har valt att inte ha någon kontakt alls med sin son. Han har ju bara mig, så jag är så rädd att något ska gå fel och att jag inte ska kunna ta hand om honom längre!!!
Det var väldigt skönt att få skriva av sig lite...
Nettan
Det jag pratar om är en GBP operation.
Jag har vänt och vridit och funderat länge.
Men den 24/5 besökte jag min VC och där bröt jag fullständigt ihop..Kunde knappt prata med min läkare om hur jag varje dag, alltid och jämt har ont i mina leder och hur förnedrande det är att det inte finns arbetskläder på jobbet som passar längre.
Hon var väldigt förstående och skickade en remis till Varbergs sjukhus. Hon sa också att eftersom det inte fanns några kirurger kvar i Varberg så skulle jag snart få ett besked om att åberopa vårdgarantin.
Den 20/6 gjorde jag det. Fick beskedet att vi i Halland blir slussade till Aleris i Kristianstad.
Sen börjar nästa väntan.
Men jag hade en skön semester och försökte att inte "mala" för mycket och bara vänta på besked.
Denna sommaren lyckades jag bara vara på stranden en enda gång. Jag badade inte ens i poolen hos mina föräldrar.
Efter semestern började man bli lite rastlös så jag ringde Aleris för att kolla hur det såg ut. fick prata med en jättetrevlig sköterska som meddelade att det hade blivit lite fördröjning pga kirurgernas semester. Ett par dagar senare kom brevet hem.
Jag ska på grupp info i Kristianstad den 16/9...
Jag fick order om att gå och fixa ett blodprov som skulle skickas till dem. Jag hastade i väg nu i måndags och lämnade 6 rör... Jag som hatar att ta blodprov!!
Luddig i huvudet som jag är så missade jag ju att man skulle vara fastande för de proverna.
Ringde så fort jag kom på detta och fick prata med en inte lika trevlig sköterska som antagligen tyckte att jag var extremt jobbig. Hon suckade och sa att nya papper ska skickas och nu måste jag ta nya prover!! Blä...
Men, jag är ialla fall på gång.
Jag hoppas verkligen att jag får göra denna operationen.
Samtidigt som jag är förväntansfull och tänker mycket på hur mitt liv ska bli efer op, så är jag fullständigt livrädd!!
Det som skrämmer mig mest är att hela mitt liv ska bli förstört och att man aldrig mer ska kunna leva som normalt. Se är jag rädd för att inte vakna upp igen. Jag tänker mycket på min son som är snart 8 år. Jag är ensam med honom och hans idiot till far har valt att inte ha någon kontakt alls med sin son. Han har ju bara mig, så jag är så rädd att något ska gå fel och att jag inte ska kunna ta hand om honom längre!!!
Det var väldigt skönt att få skriva av sig lite...
Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar